My Stinky Valentine

För en vecka sedan inspirerades jag till att börja blogga. Eller inspiration är egentligen inte rätt ord i sammahanget. Provokation passar bättre.

Det var den 14:e februari, även känd som "Alla hjärtans dag", och jag påbörjade min morgon i sängen med tidning och frukost. Så långt, så gott. Morgontidningen hade visserligen ett speciellt kärlekstema dagen till ära, men det var smakfullt (och jag var förberedd på det eftersom jag för tillfället jobbar på just den tidningen och hade blivit förvarnad). Men allt eftersom dagen fortskred så blev jag mer och mer irriterad. Alla medier - TV, radio, tidningar - fullkomligt spydde ut kommersen som omfamnar Alla hjärtans dag.

Jag är själv singel just nu. Förra året i februari var jag inte det. Jag minns inte att jag var lika förbannad i fjol, så kanske finns det ett samband där. Helt plötsligt kändes allt som jag gjorde som ett tecken på att jag var singel. De skrumpnande tomaterna och den surnande mjölken i kylskåpet. En hel veckas skitigt porslin i diskhon. Allting pekade på mitt enmanshushåll. På vanliga dagar är jag rätt nöjd med att vara singel. Men just på Alla hjärtans dag kändes det mest besvärande. Alla parkompisar var bokade för paraktiviteter. Alla köpte blommor till varandra.

Efter några timmars ilska på staden, där jag trängdes mellan gelehjärtan, blomkvastar och par som höll varandra i handen, fick jag nog och stack ut till landet. Till några som jag gillar och som inte heller hade mycket till övers för kommersen - min bror och hans lilla dotter. Vi firade med att inte fira. Käkade mexikanskt och drack billigt rött vin. Såg halvhjärtat på melodifestivalen samtidigt som vi kollade youtube-klipp.

Och jag fick faktiskt en kärlekshälsning till sist. Av exet som jag var ihop med förra året. Sentimentalt, cheezy och på gränsen till provocerande? Jovisst. Men det är Valentindagen också.